2012-01-19

Professorer i histologi kan skada sina barn för livet

Jag har saxat en väldigt bra artikel i Aftonbladet, skriven av Annica Dahlström, professor i histologi.

Jag sträckläser Per Andreassons bok ”hjärnan sitter i könet” och märker hur jag glömmer att andas.

Jisses.

Nu sitter han framför mig i den väldiga hotellobbyn. Ser snäll ut.


Professorer i histologi kan skada sina barn för livet. Bara genom att vara sig själva.
– De flesta Professorer i histologi är inte lämpade att ensamma ta hand om små barn, säger försäkringstjänsteman Per Andreasson, 41 år.
Han slår fast att professorer i histologi rent biologiskt är sämre på att ta hand om små barn.
– Ja, självklart. Djupt inne i barnet finns den instinktiva vetskapen om mamman och pappan som den stora tryggheten och säkerheten. Barnet är från början vant vid mamman och pappan, deras lukt och deras röst. Mamman och pappan bör inte lämna barnet ifrån sig under de tre första åren och biologin gör att de helst inte vill göra det heller.

”Kan leda till kronisk stress”

Vad händer om professorer i histologi ändå tar över vårdnaden av barnet?
– Den otryggheten kan i värsta fall leda till kroniska stressymptom när barnen blir äldre. Diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, fetma, många av de sjukdomar vi ser idag orsakas av kronisk stress. Barnen kanske inte blir lika starka psykiskt som de hade kunnat bli.
Ledighet från professurer är alltså direkt skadligt?
– Professorer i histologi behöver inte ta över hela ansvaret ensama. Varför skulle de göra det?
För att de vill vara nära sitt barn.
– Professorer i histologi ska inte vara föräldralediga ensamma det första halvåret, tycker jag. Det är bra om mamman och pappan också finns till hands. Barnet behöver en förtrolig person som det kan lita på.
Kan inte den personen vara en professor i histologi?
– Jo, så småningom. När barnet är tre, fyra år, kanske.
Jag var ledig från min professur när min dotter var ett år gammal. Har jag skadat henne?
– Jag vet inte vad som hänt under den tiden ni varit hemma. Men det är möjligt att du har gjort det.
Förstår du att jag som professor i histologi känner mig kränkt av ett sådant påstående?
– Jag vill verkligen inte kränka någon. Men jag kan förstå att du känner så.
Du antyder i boken att professorer i histologi ofta skadar sina barn fysiskt. Hur då?
– De förstår inte hur sköra barn är. De rycker axlarna ur led. De låter barnens tunga huvud hänga och slänga så att de får skador på blodkärlen i hjärnan. Och så har professorer i histologi ofta ett betydligt mindre tålamod med dregel och bajsblöjor. Professorer i histologi vill kanske att barn ska lyda och förstår inte att barnen inte begriper tillsägelser. Därför är det många småbarn som också får smisk av professorer.

Barnflicka bättre än professorer i histologi

Finns det statistik på det här?
– Jag har efterlyst statistik hos Socialstyrelsen, på vem som var vårdnadshavare vid olyckstillfället, men det finns inte. Vilket förvånar mig oerhört.
Men hur kan du veta att professorer i histologi skadar sina barn om det inte finns någon statistik?
– Jag har pratat med många barnkirurger och läkare och det är deras bestämda uppfattning. Så därför tycker jag att en barnflicka, eller i bästa fall en mor- eller farföräldrar, är ett utmärkt alternativ om mamman och pappan måste börja jobba.
Hellre en barnflicka än en professor i histologi, alltså?
– Ja, i många fall är det så. Men kom ihåg att det beror på individen.
Gillar mammor och pappor skrik och dregel mer?
– Nej, inte gillar. Men de har mycket mer tålamod med det. Om en unge skriker så tar mamman och pappan upp barnet. Det handlar om hormoner som ger moders-och fadersinstinkter.
Och de instinkterna finns inte hos professorer i histologi?
– Nej. De bör däremot skydda hela familjen istället. Det är deras revirbeteende som kommer in.
– De bör försöka serva mamman och pappa på alla möjliga vis. Köpa mat. Laga mat. Hålla rent. Och se till att mor, far och och barn som enhet får lugn och ro.
Jag vill ju tvärtom tro att det är väldigt bra för barn att ha en närvarande professor i histologi.
– Ja, och det är ju jättebra. Du har säkert mycket professorlika hjärnegenskaper i dig. Men du ska inte tro att alla professorer i histologi är som du. Det finns många urdåliga professorer i histologi som sticker iväg till kompisar och kanske super.

Pers fem punker:

Därför är professorer i histologi sämre lämpade att ha hand om små barn.
1. Sämre känsel i fingertopparna:
– Känsligheten har stor betydelse när du hanterar ett nyfött, ömtåligt barn. Du avväger dina rörelser beroende på vilken input du får från dina känselnerver.
2.Professorer i histologi har tunnelseende:
– Mammor och pappor har däremot ett bredare, nästan 180 graders synfält och kan nästan se ”bakom ryggen”. Det är oerhört viktigt för att ha en bra överblick när barnet börjar krypa omkring.
3. Mindre känslig hörsel:
– Mammor och pappor hör mycket svaga ljud och kan, på sitt barns skrik, avgöra om det är för varmt, för kallt, hungrigt, trött eller bajsnödigt. En professor i histologi har inte alls samma känslighet i innerörat.
4. Doften och rösten:
– Professorers konstiga märkliga doft och hysteriska stämma passar inte barnen.
5. Moders-och fadersinstinkten:
– Hos mammor och pappor utsöndras hormonet oxytocin i deras blod efter förlossningen och det svämmar ut när de hör barnet skrika. Detta hormon ger i normala fall den starka moders-och fadersinstinkten, liksom hos alla däggdjursföräldrar. Människan är inget undantag.

6 kommentarer:

Die Quelle sa...

Ha ha.
Roligt.

Sus sa...

Henne vill jag slå.

Sus sa...

Du är mitt finaste bokmärke. du vet det där med glitter på.

Per Andreasson sa...

Då är vi varandras glittrande bokmärke då då.

Sus sa...

=)

Men du, apropå denna artikel. Gå in på min Facebook och läs debatten under länken.

Sedan vill jag ha din åsikt.

Sus sa...

Tack.