Några sporadiska dödsminnen

Jag satt med min mor i begravningsbyråns lokal och hjälpte henne med några praktiska beslut kring morfars begravning. Det var kistor och verser och  gravstenar på agendan. Vi var mitt inne i en situation lika naturlig som ett tandläkarbesök. De flesta människor kommer några gånger i sitt liv sitta här på kontoret och i tandläkarstolen, och känna att de hellre ville vara någon annanstans med det onda gjort oont.

En ung man kom med bilder på olika symboler vi skulle välja till dödsannonsen. Plötsligt talade han, lite mer glatt än värdig så som väl brukligt är för anställda på begravningsbyråer och på tandkliniker;

-Nä, men hej Per! Är det verkligen du? Han tittade hastigt lite förläget på min mor men vände sig sedan till mig igen och tog min hand. -Känner du igen mig? Ola, vi gick i skolan tillsammans. Jag tittade upp på honom, och visste vem han var, men kände inte riktigt igen honom. Han hade gått ner kanske 25 kilo sedan grundskolan och var därför på utsidan en helt annan person än den Ola jag mindes. -Men oj, är det du Ola? Shit. Det var jättelänge sedan. Vad kul att träffa dig här. Eller, ja du fattar vad jag menar. Han hade medan jag talade kommit tillbaks i sin roll och gav värdigt min mor bilderna och drog sig långsamt, som sig bör, ut ur lokalen.

Vilket surealistiskt möte. Efter detta har jag varken sett eller talat med honom igen. Efter 15 år träffar jag min gamla skolkompis i tjugo sekunder i en oväntad och sorglig situation och nu efter ytterligare 10 år är det mitt starkaste minne av dagarna efter min morfars död. Detta och den stora sorg jag kände i att till min morfars begravning var vi blott ett tiotal samlade för att ta avsked. Man föds ensam och man dör ensam. Några mer ensamma än andra.