Här har man kämpat i en evighet för att nå hela vägen, man har försakat andra saker som familj och hygien för att få tid till att klara den nuvarande utmaningen så att man får avslöjat vad som väntar i nästa steg.
Man övar och testar olika taktik och man ligger sömnlös om nätterna för att man kanske har kommit på en möjlig lösning. Man räknar hur långt man har kvar till slutmålet och man delar upp det i etapper som ska avklaras fram till en lagom tillpassad deadline.
Så klarar man äntligen den sista banan och upptäcker då att det inte finns någonting där bortom målet.
Ingenting...
Allt man har försakat på vägen blir till en klump i magen och hela skiten känns meningslös. Varför har man ägnat så mycket tid på något så korkat och onödigt.
Känner ni igen det?
Undrar om det blir så med själva livet, när man står där och har klarat den sista nivån? Överväldigande tomt, mörkt, ensamt. Och totalt meningslöst.
Kanske bättre att hoppas på något slags Rastafarikarneval-party med släkt och vänner. Även om det känns mindre troligt.
För så har inget av de spelen jag spelat slutat...
...
...
6 kommentarer:
Vet precis vad du menar, "Jaha, var det inte mer än så här? Några bilder i solnedgång, möjligen en filmsnutt och lite positiv musik?"
Känner igen det, en tomhet liksom.
:)
Är det okey att erkänna att jag aldrig spelat ett TV eller datorspel....?
Fru Venus. Ett nu levande exemplar som aldrig spelat på datorn är så unikt att vi borde ställa ut dig på museum
....dataspel...nej tack.
När det gäller livet för övrigt lever jag stenhårt efter budordet "man har inte roligare än man gör sig". Häpp!
Själv har jag aldrig kommit längre än till näst sista nivån. Eller som dagens ungdomar säger på svenska: näst sista level.
Och det är ganska trösterikt.
Än så länge.
Skicka en kommentar