2012-04-22

Vid spelets slut

Har ni också någon gång upplevt den där överväldigande tomheten efter att man är färdig med den sista nivån i ett datorspel?

Här har man kämpat i en evighet för att nå hela vägen, man har försakat andra saker som familj och hygien för att få tid till att klara den nuvarande utmaningen så att man får avslöjat vad som väntar i nästa steg. 

Man övar och testar olika taktik och man ligger sömnlös om nätterna för att man kanske har kommit på en möjlig lösning.  Man räknar hur långt man har kvar till slutmålet och man delar upp det i etapper som ska avklaras fram till en lagom tillpassad deadline. 

Så klarar man äntligen den sista banan och upptäcker då att det inte finns någonting där bortom målet. 

Ingenting...

Allt man har försakat på vägen blir till en klump i magen och hela skiten känns meningslös. Varför har man ägnat så mycket tid på något så korkat och onödigt.

Känner ni igen det?

Undrar om det blir så med själva livet, när man står där och har klarat den sista nivån? Överväldigande tomt, mörkt, ensamt. Och totalt meningslöst. 

Kanske bättre att hoppas på något slags Rastafarikarneval-party med släkt och vänner. Även om det känns mindre troligt. 

För så har inget av de spelen jag spelat slutat...
...

6 kommentarer:

Hoffafloffa sa...

Vet precis vad du menar, "Jaha, var det inte mer än så här? Några bilder i solnedgång, möjligen en filmsnutt och lite positiv musik?"

Jess sa...

Känner igen det, en tomhet liksom.
:)

Fru Venus sa...

Är det okey att erkänna att jag aldrig spelat ett TV eller datorspel....?

Per A sa...

Fru Venus. Ett nu levande exemplar som aldrig spelat på datorn är så unikt att vi borde ställa ut dig på museum

Madlar sa...

....dataspel...nej tack.
När det gäller livet för övrigt lever jag stenhårt efter budordet "man har inte roligare än man gör sig". Häpp!

Singelmamman sa...

Själv har jag aldrig kommit längre än till näst sista nivån. Eller som dagens ungdomar säger på svenska: näst sista level.
Och det är ganska trösterikt.
Än så länge.