2012-06-11

Vad kan man göra åt verklighetens bedrövelse?

På väg ut från arbetets parkeringskällare såg jag att det satt två personer. Tänkte först att det var några vaktmästare som höll på och laga något. När jag kom närmare konstaterade jag att det var en kvinna som låg som i fosterställning mot väggen och en man i träningskläder och gympaskor. Han satt med fötterna ut så jag inte kunde passera och jag stannade till for att vänta in att han drog benen tillbaks.

Då såg jag att han hade en rem runt armen, som kvinnan liggande försökte hjälpa honom att spänna, medan han i handen höll en spruta. Jag hann tänka att det var ett konstigt ställe att ge blod, så det måste vara något märkligt akutfall, innan jag fattade att paret valt backen upp ur vår parkeringskällare för att intaga sitt knark.

Mannen drog in sina ben och jag vinkade som tack och körde upp.

Tog telefonen och ringde till receptionen och berättade att vi fått knarkarbesök. Mannen i receptionen svarade att han fått veta det av någon annan och inte riktigt visste vad han skulle göra åt det. Jag svarade att han väl fick ringa politiet så dom kunde hjälpa dem därifrån.

På vägen hem funderade jag på paret i källaren. Det var någons barn. Någons barn som sitter där utan att bry sig om att folk ser dem förnedrade av drogabstinens. Det var också troligen någons syskon, kusiner, kompisar. Kanske var det också någons föräldrar.

Och min enda tanke var alltså att polisen borde köra bort dem så att vi inte skulle bli försenade hem och hämta våra barn på dagis. Dom var ett hinder i vägen för vårt normala liv.

Men vad skulle jag ha gjort. Ruskat om dem? Bjudit dem på en kopp kaffe? Tagit med dem hem?

Jag blir så jävla ledsen när jag då och då konfronteras med verkligheten precis så rå och orättvis och bedrövlig som den kan vara. Och sen efter en halvtimme sitter jag här med barnen förväntansfull på fotbollsmatcherna...

8 kommentarer:

Per-Anders sa...

Visst blir man ledsen över hur verkligheten kan se ut. Det viktiga är att försöka fortsätta att bry sig. På ett eller annat sätt.

Mammahäxan sa...

Så slår verkligheten en i ansiktet. Gång på gång. Men att vara publik på en av barnens fotbollsmatch, det är också verklighet. En av de verkligheter som är som ett vaccin mot framtida sorgligheter..

Sus sa...

I Sthlm ser jag ofta dessa människor. Jag går förbi...och tänker samma sak som dig: De är ju någons barn...

Elever som varit i samma sits hjälper jag till hjälp.

MEn alla andra...räcker jag till?

Fru Venus sa...

Det värsta är att det är så svårt att göra något, de måste ju vilja själva och få proffshjälp. Jag brukar faktiskt vara så egoistisk ibland att jag bara orkar tänka "Hoppas det inte händer mina barn"...

Jess sa...

Jag förstår dina tankar, första tanken är väl att de är för nära, nära våra barn och vårt privata andra tanken blir mer sorgsen. Vilka människoöden, hur hamnade just de där?

Singelmamman sa...

Men något kan vi alltid göra. Jag är inte säker på att det sämsta är att ringa polisen. Jag vill gärna tro att dagens poliser inte bara kör iväg, eller burar in människor. De tar nog tag i det som de kan. Och de vet också vart exakt de ska vända sig.
Eller är jag fånigt naiv nu?

per a sa...

jag tror køpenhamnspolisen rætt brutalt hænvisade dem tillbaks til istedgade...

Maria sa...

Världen är full med tragiska människoöden......