Mareritt för Marit

Jag kan inte hjälpa det. Jag är varje dagisfrökens skräck.

I morse lämnade jag minstingen på dagis och pga sjukdom var det bara en fröken där med tolv-tretton barn. Och den enda fröken här till morgonen var otillfredsställda Marita.

Känner ni henne (ja ja, eller honom, men för att underlätta berättelsen så gör vi en förenkling till att det är en hon. Går ni med på detta fast att jag nyss skrev ett mansgrisinlägg om p-piller. Jag lovar att jag ska sona mitt straff genom att vara totalt jämställd mot min fru hela nästa vecka)?

Hon är sträng mot barnen, har väldigt kort stubin. Snackar illa mot sina kollegor till oss föräldrar, tar inte upp och tröstar barn som gråter utan får istället en bister min, talar tydligt om vilka regler som gäller om man ringer och säger att man är några minuter försenad osv. Hon är tydligtvis inte alls glad för sitt jobb. Borde jobba med allt annat än människor. Jodå, ni känner henne från de flesta serviceyrken.

Jag är alltså varje dagisfrökens skräck. Och stränga Marits totala mardröm. Helvete på jorden.

Minstingen var inte på bra humör när vi kom och jag fick pga personalbristen sitta och hålla i henne i väntan på att någon kom som ville ta hand och trösta min dotter. Det roligaste jag vet är att skoja med barn. Och jag är jävligt bra på det. Jag är väldigt, väldigt rolig. Tycker barn. Barn kan kissa på sig när jag håller på. Jag kan få för mig att göra en sådan där Mr Bean -låtsassomna och sakta hamna ner på en hög på golvet. Jag kan få för mig att börja intervjua min dotter varför hon gråter och avsluta varje mening med en fis eller rap eller hick (allt med munnen givetvis). Jag kan trollbinda en hel skolklass om jag vill. Jo så är det.

Och jag fick dumt nog för mig när jag satt här med en gråtande unge i famnen att jag skulle skoja lite. Och fick alla barn att glömma att dom åt. Alla barnen satt och storskrattade och jublade och klappade händer.

Surmarit försökte då bringa ordning på det hela genom att börja skälla på barnen. -Sitt åt rätt håll Elvin! Sluta skratta Elsie! Ät nu upp din gröt Valencia! Det enda hon sade till mig var att klaga på att hennes kollega borde varit där vid detta laget. Och jag skojade vidare genom att låtsas allvarlig när fröken talade med mig och prutta med munnen när hon vände ryggen till. Aj vad Marit inte blev glad...