Attraktiv eller misslyckad

Jag har alltid haft väldigt bra självförtroende. Jag är mig själv och de som vill får tycka om mig och dom som inte vill kvittar för mig. Jag tycker att jag är rätt underhållande att umgås med. Jag är jävligt nyfiken på andra människor och får mina kompisar att känna sig sedda och uppskattade. Jag är en supergod sparringpartner. De flesta jag känner anförtror sig till mig och litar på att jag har integritet. Jag är rolig på ett avslappnat sätt men alltid beredd att ta en djup diskussion. Jag är generös och tacksam. Jag lägger mig inte i mina vänners negativa egenskaper, utom när dom önskar hjälp att arbeta med dem. Jag finns där för mina vänner närsomhelst, var som helst...

Jag har alltid haft väldigt dåligt självförtroende. Jag försökte alltid göra mig till en annan än den jag var för alla tjejer. Jag blev alltid blyg och tyst och svår att umgås med. Jag var mer intresserad av att verka vara cool än att få tjejerna att bli sedda och uppskattade. Jag blev alltid kompis, men sällan älskare. Det var så tydligt att jag var intresserad att jag blev ointressant.

Jag har funderat mycket på detta. Jag kan vara så himla attraktiv, jag kan vara ett efterhängset plåster. I samma person har jag under mitt liv varit den perfekta killen och den dryga idioten som ingen vill ha.

Idag kvittar det. Jag raggar inte längre. Jag är därför för det mesta den attraktiva personen. Men ibland funderar jag om den där osäkra misslyckade kvinnojägaren finns kvar. Går jag omkring med en massa kvinnor som trånar efter mig som den självsäkra killen eller kan de se den andra fast att jag inte tar fram den?

Men, som sagt, det kvittar. Jag är bara lite nyfiken