Theodor Kallifatides flyttade i vuxen ålder till Sverige. Han lärde sig inte bara svenska, han lyckades lära sig svenska så fulländat att han blivit en hyllad svensk författare. Jag läser just nu hans bok Ett nytt land utanför mitt fönster. Han beskriver där hur man lär sig ett nytt språk och jag känner igen hans beskrivning från min erfarenhet av att lära mig danska.
Först lär man sig en massa ord. Man pluggar in dem, men utan att tänka så mycket över exakt vad de står för. Nästa steg är att man börjar förstå ordens mening, hur man kan använda dem och olika nyanser.
Efter detta kommer det svåra. För varje ord är i själva verket ett eget universum. Alla ord vi som infödda använder har en betydelse som växt fram byggd på alla års erfarenhet av användningen av dem.
Har ni som jag ibland suttit och talat om ett ords nyans och kunnat sitta och diskutera i flera timmar, men referenser till olika upplevelser och situationer. Och i dessa diskussioner har man en mycket specifik ide om ordets mening. Och denna mening kan man nästan smaka på, känna på, lukta. Den finns där som ett moln av alla de gånger man ramlat över ordet. Till ens förvåning har man i diskussionsgruppen olika åsikter om nyansen i ordet. För alla har olika erfarenheter av ordet. Alla har olika moln.
Varje enskilt ord är ett universum...
...
2 kommentarer:
Känner igen det där från min tid som utlandssvensk. Det är enkelt att beskriva vad man gör, men det är svårt att få in känslan i vad man tycker om det man gör.
På frågan om vad man gör kan man på sitt modersmål svara "Inget särskilt" och lyckas förmedla ett intryck av tristess, spänning, hemlighet, attityd eller förvåning. Det blir lite annorlunda och svårtolkat när man onyanserat svarar "Nothing-in-particular"
bra beskrivet!
Skicka en kommentar