2012-05-27

En ballongsprängsning, en infarkt, en bloggkompis, och en dröm

Ibland fantiserar jag om att Sveriges befolkning sitter och väntar på mig. Tålmodigt väntar dom på att jag ska hinna uppleva min dag för att sen sända ut en rapport här på bloggen.

De flesta dagar är jag så himla nöjd med att bara få skriva till mig själv och ser det blott som en lyx att någon läser det jag skriver. Men ibland drömmer jag om att alla där ute verkligen bryr sig och längtar och vill veta.

Vad har nu hittat på idag. Undrar vad barnen har sagt för något skojigt. Undrar just vilka nydanande ord han ska komma med denna gången. Vilka har han träffat och vart är han på väg. 

Sådana dagar går jag något otillfredsställd till sängs. Men de flesta nätterna somnar jag in med ett leende på läpparna.

Idag hemma hon pappa talade vi om hans sjukhusvistelse. När vi var i Paris fick han en hjärtinfarkt och jag väcktes sent en kväll på vårt hotellrum av min syster som ringde och berättade. Jag chansade med att vänta till dagen efter med att bestämma om vi/jag skulle åka hem, och dagen efter visade det sig att det var en liten rackare och att pappa var utom akut fara. Så vi stannade. En lyckad chansning denna gång.

Idag var jag hemma hos pappa för första gången sedan det hände och oj vad mycket kraftigare våra kramar var, och oj vad mycket mer vi fick talat varmt med varandra. Det känns plötsligt på riktigt att han någon gång om inte så många herrans år inte kommer vara här bland oss längre. Det är ju så livet är uppbyggt och jag accepterar det och min far accepterar det och har bestämt sig att leva så lyckligt som bara den tills det är dags.

Han berättade i alla fall att han varit inne på en kranskärlsröntgen i Kristianstad och det blev lite komplikationer så han fick stanna där ett tag. Jag kom då att tänka på bloggkompisen Maria som befinner sig på samma sjukhus (om jag har fattat det riktigt).

Maria berättade för ett tag sedan i en kommentar på min blogg att hon hade några gamla gubbar som rumskompisar och att de var allt för gamla för att hon skulle kunna återberätta det skämt hon då i allt elände skrattat åt.

Idag hemma hos min kära far kom jag plötsligt på att just min söta lilla gamla gubbe till far ju faktiskt kunde vara en av de där äldre gentlemännen som Maria refererade till.

Shit vad det hade varit kul och bevisande att -lika orättvis som världen är, lika liten är den.

Men det var nog inte min far som var Marias gentleman. Det enda yngre fruntimmer min far kunde minnas var en tjej från Ystad som skulle ballongspränga en förstoppning.

Så vi får väl tyvärr konstatera att denna gången var världen inte riktigt så liten. Bara orättvis.
...

5 kommentarer:

Maria sa...

Ja oj vilken liten värld vi lever i!

Och vad skönt att din pappa mår bättre igen. Lite synd att det inte var just din pappa som jag delade rum med - då hade du kunnat hälsa honom att jag saknar honom ♥

Men du - hur räknade du ut att jag låg på sjukhuset i Kristianstad??

Per A sa...

Jag har för mig att jag läst att ni bor någonstans i dom krokarna och sen läste jag ju att du var nere i Lund en vända så där kunde det inte vara. Jag har väl därför antagit mig till CSK.
Jag jobbade för övrigt där en gång i några månader. Satt i en adm. avd. och betalade fakturor hela dagen lång. Det var lagom kul

Per A sa...

Heter det förresten CSK. Det bar dök upp i huvet

Maria sa...

Ja det heter CSK! Jag tycker oxå att det är lagom kul här.....

Per A sa...

Usch ja. Och jag var ju där helt frivilligt. Knus og god bedring! (man kan väl tillåta sig att skriva på danska till en som befinner sig i Kong Christians By