Vad kan man göra åt verklighetens bedrövelse?

På väg ut från arbetets parkeringskällare såg jag att det satt två personer. Tänkte först att det var några vaktmästare som höll på och laga något. När jag kom närmare konstaterade jag att det var en kvinna som låg som i fosterställning mot väggen och en man i träningskläder och gympaskor. Han satt med fötterna ut så jag inte kunde passera och jag stannade till for att vänta in att han drog benen tillbaks.

Då såg jag att han hade en rem runt armen, som kvinnan liggande försökte hjälpa honom att spänna, medan han i handen höll en spruta. Jag hann tänka att det var ett konstigt ställe att ge blod, så det måste vara något märkligt akutfall, innan jag fattade att paret valt backen upp ur vår parkeringskällare för att intaga sitt knark.

Mannen drog in sina ben och jag vinkade som tack och körde upp.

Tog telefonen och ringde till receptionen och berättade att vi fått knarkarbesök. Mannen i receptionen svarade att han fått veta det av någon annan och inte riktigt visste vad han skulle göra åt det. Jag svarade att han väl fick ringa politiet så dom kunde hjälpa dem därifrån.

På vägen hem funderade jag på paret i källaren. Det var någons barn. Någons barn som sitter där utan att bry sig om att folk ser dem förnedrade av drogabstinens. Det var också troligen någons syskon, kusiner, kompisar. Kanske var det också någons föräldrar.

Och min enda tanke var alltså att polisen borde köra bort dem så att vi inte skulle bli försenade hem och hämta våra barn på dagis. Dom var ett hinder i vägen för vårt normala liv.

Men vad skulle jag ha gjort. Ruskat om dem? Bjudit dem på en kopp kaffe? Tagit med dem hem?

Jag blir så jävla ledsen när jag då och då konfronteras med verkligheten precis så rå och orättvis och bedrövlig som den kan vara. Och sen efter en halvtimme sitter jag här med barnen förväntansfull på fotbollsmatcherna...