2012-02-02

Vem är Per A?


Jag tänkte det kunde vara en god idé att jag berättar lite om vem jag är för alla er som är nya på bloggen.

Jag är en medelålders trebarnspappa.

Min äldste son är tio år och han älskar matematik men tycker inte engelska är särskilt kul. Han är den försiktige typen som inte bara rusar in i nya situationer utan hellre står lite vid sidan av och iakttar. När han är ledsen eller trött brukar han sätta sig bredvid mig och pilla på ett födelsemärke jag har på armen. Han kallar det russinet. Han är snäll och en jättebra kompis. Han vill inte ringa och bestämma träff med någon för då kanske de han inte ringer till blir ledsna.

Mittenflickan är sju år och nyfiken i en strut och tar en självklar plats i alla sammanhang. Hon älskar när jag berättar sagor och hon tror på tomten och tandfen. Hon ser med stolthet på mig när jag till exempel berättar att jag som ung kunde flyga och en gång flög runt solen. Men så får hon en rynka i pannan och säger att pappa bara hittar på, för jag hade ju brunnit upp om jag kommit så nära solen. Hon har temperament och fnittrar livsbejakande i ena sekunden för att falla i gråt i nästa.

Lillflickan är två i augusti och nästan alltid glad och rätt så busig. Varje dag när jag kommer hem från jobbet ropar hon ”pappa!” medan hon springer till hallen och kastar sig upp i min famn. Hon är lite rädd för nya människor, speciellt äldre män, och jag hoppas att det förblir så länge som möjligt. Vi är alla så himla glada för lillasyster och hon är så himla glad för oss.

Barnens mamma är som allra mest vacker när hon skrattar åt något av mina dumma skämt, eller när hon med entusiasm i rösten berättar om något som hänt under dagen. Hon är fantastisk med barnen och ser till att vi gör en massa kul saker ihop som en familj. När hon druckit ett glas vin börjar hon skela lite med ögonen och när hon då ser med sin varma blick på mig smälter jag och är den lyckligaste mannen i världen.

Ja det var väl de viktigaste sakerna jag har att berätta om mig själv.

Välkomna till min blogg….

2 kommentarer:

Snokis sa...

När jag började läsa det här inlägget så tänkte jag att det ju är skitbra inspiration för andra, tex mig, att göra ett eget inlägg om sin familj. Och så tänkte jag att det nog kräver rätt mycket eftertanke och kanske även distans att göra ett sånt här inlägg. Och sen när jag kommit till slutet började jag nästan gråta lite för att det var så fint. Jag tycker hon har tur din fruga.

Per sa...

Tack snokis. Snällt skrivet. Förstod dock inte helt det med att det krävs distans.