Jag tänkte det kunde vara en god idé att jag berättar lite
om vem jag är för alla er som är nya på bloggen.
Jag är en medelålders trebarnspappa.
Min äldste son är tio år och han älskar matematik men tycker
inte engelska är särskilt kul. Han är den försiktige typen som inte bara rusar
in i nya situationer utan hellre står lite vid sidan av och iakttar. När han är
ledsen eller trött brukar han sätta sig bredvid mig och pilla på ett
födelsemärke jag har på armen. Han kallar det russinet. Han är snäll och en
jättebra kompis. Han vill inte ringa och bestämma träff med någon för då kanske
de han inte ringer till blir ledsna.
Mittenflickan är sju år och nyfiken i en strut och tar en självklar
plats i alla sammanhang. Hon älskar när jag berättar sagor och hon tror på
tomten och tandfen. Hon ser med stolthet på mig när jag till exempel berättar
att jag som ung kunde flyga och en gång flög runt solen. Men så får hon en rynka i pannan
och säger att pappa bara hittar på, för jag hade ju brunnit upp om jag kommit
så nära solen. Hon har temperament och fnittrar livsbejakande i ena sekunden
för att falla i gråt i nästa.
Lillflickan är två i augusti och nästan alltid glad och rätt så busig. Varje
dag när jag kommer hem från jobbet ropar hon ”pappa!” medan hon springer till
hallen och kastar sig upp i min famn. Hon är lite rädd för nya människor,
speciellt äldre män, och jag hoppas att det förblir så länge som möjligt. Vi är
alla så himla glada för lillasyster och hon är så himla glad för oss.
Barnens mamma är som allra mest vacker när hon skrattar åt
något av mina dumma skämt, eller när hon med entusiasm i rösten berättar om något
som hänt under dagen. Hon är fantastisk med barnen och ser till att vi gör en
massa kul saker ihop som en familj. När hon druckit ett glas vin börjar hon
skela lite med ögonen och när hon då ser med sin varma blick på mig smälter jag
och är den lyckligaste mannen i världen.
Ja det var väl de viktigaste sakerna jag har att berätta om
mig själv.
Välkomna till min blogg….
2 kommentarer:
När jag började läsa det här inlägget så tänkte jag att det ju är skitbra inspiration för andra, tex mig, att göra ett eget inlägg om sin familj. Och så tänkte jag att det nog kräver rätt mycket eftertanke och kanske även distans att göra ett sånt här inlägg. Och sen när jag kommit till slutet började jag nästan gråta lite för att det var så fint. Jag tycker hon har tur din fruga.
Tack snokis. Snällt skrivet. Förstod dock inte helt det med att det krävs distans.
Skicka en kommentar