Vi människor är flockdjur. Och vi går igenom livet så nervösa att sticka ut så att flocken lämnar oss. Och vi gör allt vi kan för att agera och tycka och tänka som flocken. Vi är så bra på det att vi tror att det är vi själva som tycker och tänker och agerar utifrån våra egna idéer.
Nu för tiden tycker flocken att det är väldigt äckligt med hår på kroppen. Imorgon kan det bli så att flocken tycker att vi ska låta håret växa i alla skrymslen. Och då kommer vi alla att gå håriga och undra hur vi kunde tänka så fel där på 2010-talet.
Låt mig få gå under bältet. Fenomenet med att raka de nedre regionerna fanns inte när jag var ung. Om jag då hade klätt av en tjej och hon saknat hår, då hade jag troligen klätt på henne igen. Jag hade direkt förstått att hon var en porrfilmsstjärna. Och jag visste att porrfilmsstjärnor med hög sannorlikhet hade den där nya sexuellt överförbara sjukdomen som dom varnade så mycket för.
Om jag då i omklädningsrummet upptäckt att en lagkamrat rakat pubeshåren, då hade jag kramat om honom och frågat om jag kunde hjälpa till på något sätt. För på den tiden kunde den enda orsaken till avsaknad av hår där nere vara att han drabbats av cancer och gick en strålningsbehandling.
Idag flockas kvinnor som män i kön till den brasilianska vaxkliniken, och flocken blir chockade över några ynka hårstrå i direktsänd TV.
Låt mig fortsätta på samma tema. När vi under åttio och början av nittiotalet solbadade på Åhus strand stod vi och pekade och skrattade åt de få nördtjejer som solade med bikiniöverdel. Nästan alla, unga som gamla, solade topless. Jag har förstått senare att många tjejer var väldigt obekväma med detta, men det flocken gör det gör man.
Idag är det totalt otänkbart för de flesta att ligga där med frilagda bröst. De få som gör det ses som perversa och ombedes flytta sig till den närliggande nudiststranden. Men vad är egentligen den reella skillnaden att visa brösten offentligt nu mot då? Flocken har bestämt att det är fel och då blir det avvikande.
Tatueringar. För mig är det en marginell företeelse som fulla sjömän råkade ut för i någon skum hamn. Det fanns inte en enda tatuerad vanlig människa i staden jag bodde i. Nu för tiden har jag uppfattningen att det anses som brist på ställningstagande, engagemang och allmänt hyfs att inte gjort sitt personliga statement på kroppen. Flocken har igen hjälpt alla individer att känna sig speciella på samma sätt.
